2003 avgjordes SM på långdistans intill den lilla sjön Mosaren. 21 år senare är SM tillbaka i skogarna fyra mil nordöst om Karlstad. En som var med som vinnare 2003 var Helena Bergman. Sannolikt är hon med på SM-tävlingarna 21 år senare efter triumfen i D18-klassen.
Helena Bergman, 39, är en av Sveriges genom tiderna framgångsrikaste orienterare.
– Jag minns att långdistansen hade skogsmål. Jag älskar det, det är så stämningsfullt, säger Helena när vi når henne i telefon från Umeå.
Där är hon för att läsa en kurs i idrottsmedicin. Med på resan är också Otis, 4 månader, Helena och Gustav Bergmans andra barn. Det var sex år sedan Helena bestämde sig för att sluta i landslaget. Kontakten med landslaget finns där ändå. Sedan 2021 ingår hon i landslagets medicinska team. Helena är läkare till professionen och gör sin specialistutbildning till distriktsläkare.
Då, 2003, fanns det fortfarande en SM-vecka i orientering. OK Tyr arrangerade långdistansen och stafetten, Sisu Forshaga det som då hette kortdistans, Kristinehamns OK natt och sprint.
Helena vann tre guld i Värmland i D18.
Som junior var hon en stjärna.
– Men det var först när jag kom in på orienteringsgymnasiet i Eksjö och fick teknikträning med kvalitet som det började gå bra, berättar Helena.
I unga år höll hon på med friidrott och handboll hemma i uppväxtstaden Skövde. När hon blev utan friidrottstränare hängde hon med en kompis på orientering, som 12-åring.
– Det blev min egen idrott, inte något som mamma och pappa sysslade med. Sen blev de i och för sig hängivna orientering.
Minnen från SM2003
Helena har en del minnen av långdistans-SM 2003 vid Mosaren.
– Jag kommer ihåg att det var väldigt fint i början och att det var en svår sluttning på slutet. Men framför allt minns jag att livet inte förändrades av segern, vilket jag trodde det skulle göra.
– Jag trodde, naivt nog, att genom att vinna skulle jag vakna upp nästa dag med en helt annan självbild av mig. Jag misstog mig, allt var som vanligt.
Prestationsångest
Under många år slet Helena med prestationsångest. Vid sitt sista junior-VM hade hon extremt stora förväntningar på sig själv och hon trodde att också omgivningen tyckte på samma sätt.
– Så var det förstås inte. Det var jag som byggde upp orimliga krav på mig själv, att lyckas och att vinna. Det var Anneli Östberg, då ny som juniorkapten, som räddade och hjälpte mig ur detta.
Trots sina stora juniorframgångar hade Helena inga tankar på att sikta mot A-landslaget. Hon var istället inställd på att lägga av sin elitsatsning efter junioråren.
– Jag ville sitta på caféer och fika eller gå på konserter.
Vid O-Ringen efter JVM valde hon att springa öppenklass. Vid SM långdistans senare gick det kass.
– Efteråt kom Marita Skogum fram (då förbundskapten för A-landslaget) och sa att hon hade plats över i A-landslaget vid världscuptävlingar i Italien: ”Men då får du allt springa bättre än så här”.
Helena ringde friidrottstränaren Harri Viinamäki och frågade om han kunde fixa så att hon kom i form igen.
– Han frågade hur lång tid han hade på sig. Jag svarade fem dagar, till nästa SM-lopp. Oväntat sa han ”okej, då kör vi”.
Helena vann SM-guld helgen därpå och fick åka på sitt första A-landslagsuppdrag, något som kom att förändra hennes framtid.
– Jag åkte utan att han någon press på mig, jag var ju orutinerad och yngst. Allt var hur superkul som helst. Efter det tänkte jag om och ville satsa vidare.
Resten är, som det heter, historia. Fem gånger röstades Helena fram som årets orienterare i Sverige. 2009 blev hon den första elitlöpare att vinna samtliga etapper i O-Ringen. Fyra gånger vann hon VM-guld.
Fortfarande tycker hon att en löprunda i skogen är det härligaste som finns.
När medel- och stafett-SM avgörs vid Mosaren i mitten av maj 2025 är det högst troligt att Helena Bergman är med igen.
– Att springa stafett-SM med klubben (OK Ravinen) är ju hur kul som helst. Det vill jag inte gärna missa. Och en majhelg i Värmland kan aldrig vara fel.
